Hoppa till huvudinnehåll Hoppa till sidfot

Anna-Lena Särs: ”Jag har en dröm”

Missionären Anna-Lena Särs gläds åt att vara tillbaka i Senegal efter en paus på ett och ett halvt år. Hon ser fram emot nya projekt och har många nya idéer för sitt arbete bland barn och ungdomar.

Vid tidpunkten för intervjun är hon hemma i Fatick och håller på att återhämta sig från covid.  

Anna-Lena Särs jobbar vid Senegals lutherska kyrkas avdelning för kristen fostran, som har till uppgift att stöda församlingarnas barn- och ungdomsarbete. Avdelningen ordnar utbildningar för förskollärare, söndagsskollärare och skriftskollärare. Tidigare ingick också koordineringen av arbetet i deras uppdrag, men eftersom kyrkan vuxit till sig är tanken att församlingarna nu själva ska koordinera sitt arbete.  

Avdelningen har valt ut några tyngdpunktsförsamlingar som den jobbar med. Detta är nästa steg efter arbetet med pilotförsamlingar.  

– Vi håller bibelstudier med församlingarna och tar upp olika teman som barns ställning i Guds rike, skriftskolans betydelse och ungdomsperioden, och att ge tionde och kollekt för församlingens arbete. Annat vi talar om är hur vuxna kan visa sin tro för sina barn, hur man ska bete sig i kyrkan i samband med gudstjänsten och hur man kan lära ut det till barnen. Det sistnämnda har uppskattats allra mest. Det är viktigt för senegaleser att följa beteendenormer, berättar Anna-Lena. 

Avdelningen producerar också material för församlingarna. Dels för att de som undervisar i församlingarna ska ha något att utgå ifrån, dels för att det ska finnas fortbildningsmaterial för personalen.  

En flicka leker en variant av fiske-leken under barnens veckoslut i byn Fangade. Foto: Anne Marie Dione

Vad är aktuellt just nu?

– Det som kommer att uppta en stor del av det här året är att planera ett nytt projekt som ska starta 2023.  

Vad handlar det nya projektet om?

– Allt vårt arbete nuförtiden är projekt. Vi jobbar med ett projekt som kallas för Prenoa där kyrkans barn- och ungdomsarbete ingår. En del av projektet gäller kyrkans självfinansiering och den andra delen handlar om att få fungerande strukturer och undervisning, med andra ord om att stärka kyrkans kapacitet. Barn- och ungdomsarbetet är en viktig del av kapaciteten med tanke på att häften av kyrkans medlemmar består av barn och ungdomar.  

Målet är att kyrkan ska ha bra strukturer för sin verksamhet, vara välorganiserad och ha fungerande metoder och system, men också klara av att själv finansiera sin verksamhet. Tidigare har mycket av det som görs bekostats med medel från Finland eller andra utomstående partner, men nu försöker kyrkan utveckla sin självförsörjning och det görs på olika nivåer. En av nivåerna är församlingen.  

Vem utbildar dem som jobbar inom kyrkan?

– De som har universitetsutbildning i kyrkan är väldigt få. De första åren i kyrkans historia var det Finska Missionssällskapet som utbildade personal. De som har blivit utbildade av kyrkan är nog övervägande präster och då har de fått stipendium för att studera utomlands vid universitet. Några av de nyare prästerna har gått på kyrkans eget teologiska institut här i Dakar, som motsvarar utbildning på gymnasienivå ungefär. Det är en utmaning att få personal med tillräckligt hög utbildning.  

Finns det tillräckligt med personal i församlingarna?

– Kyrkan kan inte längre ha så många anställda och frivilliga blir allt viktigare för att hålla i gång verksamheten. Tyvärr har de frivilliga inte nödvändigtvis så mycket utbildning. De största församlingarna är landsbygdsförsamlingar och på landsbygden är utbildningsnivån ännu lägre än i städerna. Har man lite utbildning flyttar man ofta bort från landsbygden eftersom det är brist på arbetstillfällen. I storstäderna har församlingarna i allmänhet lite bättre ekonomi eftersom församlingsmedlemmarna är rikare och ger mera i kollekt, och kan ofta bidra till församlingslivet också på andra sätt.  

Till huvudstaden Dakar kommer många studerande och stannar så länge de studerar. Ganska många ungdomar har fått stipendium för universitetsstudier, men de jobbar inte nödvändigtvis inom kyrkan efter examen utan börjar med annat. Tyvärr har inte kyrkan råd att betala så höga löner. Arbetsuppgifterna inom kyrkan är ganska krävande och lönen låg vilket gör att jobben inte är så attraktiva. Enligt Anna-Lena är det till fördel om man har en universitetsexamen för att kunna fylla i rapporter och annat. 

En årlig träff för söndagsskollärare i Saint Louis församling. Foto: Anne Marie Dione

Om ni har många frivilliga, är omsättningen stor?

– I söndagsskolarbetet är det ett problem att de frivilliga byts ut väldigt ofta. Det finns flera orsaker till detta: många är tvungna att flytta efter arbete eller så flyttar de för att studera. Ibland får de frivilliga andra uppgifter i församlingen och då lämnar de söndagsskolarbetet. En släkting kan bli sjuk och då hinner inte den frivilliga längre med sitt uppdrag. Det måste hela tiden utbildas nya söndagsskollärare. Fördelen är att flera kan jobbet, men det är resurskrävande att hela tiden leta efter nya personer som skulle kunna tänkas klara av söndagsskollärararbetet. Det krävs att man kan läsa – det är inte en självklarhet i ett land med 60 procents läskunnighet – det krävs att man kan ta barn på ett bra sätt, att man är intresserad av verksamheten och att man kan tänka sig att inte gå på gudstjänst varje söndag. I och med att det hela tiden behövs nya frivilliga så måste det finnas någon i församlingen som följer med och ser till att verksamheten fungerar och det är där vi kanske har det största problemet.  

Jag har en dröm

Anna-Lena berättar att hennes stora dröm är att få i gång ett system för utbildning av alla medlemmar i den lutherska kyrkan med målsättningen att de lär sig grunderna för hur man lär ut kristendom till andra.  

– Jag tänker mig en undervisningsmodul som skulle ingå i dopundervisningen. Den skulle handla om hur man lär ut tron till sina barn eller till andra kristna. Nästa modul skulle kunna vara en fördjupning av undervisningen, så att alla kunde sköta söndagsskolarbetet. Så att när man väl är döpt skulle man åtminstone kunna hjälpa till med något i församlingen. Det är min dröm, och det skulle kanske kräva att man inte behövde kunna läsa och skriva. Men det är kanske inte så lätt att införa ett helt nytt system. Det är många osäkerhetsfaktorer helt enkelt. 

Det här fick mig att tänka på bibellektionerna som ni distribuerade tillsammans med radioapparater. Hur gick det med det?  

– Tanken var att söndagsskollärarna skulle kunna låna ut radioapparater till söndagsskolbarnen i byarna där man inte får träffas i stora grupper på grund av coronan. Söndagsskolgrupperna kan vara ganska stora, upp till femtio barn, även om det i vissa församlingar bara är två eller tre barn. Det ska bli intressant att höra hur det har gått när vi har följande söndagsskolseminarium.  

Anna-Lena berättar vidare att de funderat på något liknande koncept för skriftskolundervisningen. Skriftskolundervisningen har nämligen flera utmaningar. En utmaning är att läs- och skrivkunnigheten ibland är haltande eftersom skolgången inte sker på modersmålet. Om de unga kan läsa så kan de ofta bara läsa och skriva på franska. Men de förstår kanske inte innehållet på franska lika bra som om de skulle få lektionerna på sitt eget språk serere. Därför håller läraren oftast lektionen på serere och så fyller ungdomarna i sitt häfte på franska.  

Andra utmaningar för skriftskolundervisningen är coronapandemin, de långa avstånden och de många kapellförsamlingarna, som gör att det är svårt att samla ungdomarna.  

Radioapparater skulle kunna vara en lösning. Konfirmanderna kunde få lyssna på bandade lektioner på sitt modersmål och sedan fylla i häftet. Det skulle minska antalet gånger de behöver transport från en by till en annan. En avigsida är förstås att gemenskapen, som är en viktig del av skriftskolan, går förlorad. Sedan måste man också fråga sig om det i längden är hållbart att bygga upp ett system för undervisning som bygger på teknik och medel utifrån. 

 text: Ann-Kristin Åvall

Artikeln har ingått i tidningen Mission, som är gratis och kan beställas här.