Hoppa till huvudinnehåll Hoppa till sidfot

Sällskapets 50-åriga arbete i Pakistan presenteras på missionsfesten

På missionsfesten i Oravais den 18-20 juni visas en nyproducerad dokumentär som berättar om sällskapets verksamhetshistoria i landet. Till missionsfesten anländer även en gäst från Pakistan, biskopen för Peshawars stift, Humphrey Peters.

Pakistan brottas med politiska, ekonomiska och sociala problem samt problem mellan befolkningsgrupperna. Kriget och terrorismen i Afghanistan har orsakat kaos. Cirka 60 procent av statsbudgeten går åt till att sköta skulder och upprätthålla en armé.

”Vi (samhället i Pakistan) sköter människors hälsa genom att ge dem kulor iställer för piller”, säger biskop emeritus i Peshawars stift Mano Rumalshah i den videodokumentär som visades på missionsfesten i Varkaus i samma rum som utställningen ”Ni hör till vårt folk” i Varkaus gymnasium.

Ambassadör Kimmo Pulkkinen från utrikesministeriet konstaterar att de islamska rörelserna inte har lyckats organisera sig till en politisk maktfaktor som skulle märkas i valresultaten. Men de har ”street power”, de har makten ute på gatorna. Det fattiga folket stöder talibaner och radikaler. Det här är någonting som Pakistans utbildade, västerländskt orienterade befolkning tampas med. Regeringen försöker balansera mellan Amerika och det egna folket.

De oberörbara

Mitt i det islamska samhället lever en kristen minoritet, varav en stor del är ättlingar till de kastlösa hinduer som omvände sig till kristendomen i slutet av 1800-talet, de oberörbara. Ungefär hälften av dem är protestanter och hälften katoliker.

För de kristna i Pakistan som lever under svåra omständigheter är tron oändligt viktig, säger biskop Rumalshah. Den är inte en människas eget val, den kommer med modersmjölken. ”Jag kan själv endast bestämma vad mitt förhållande till min Gud är”, säger han. ”Om detta inte respekteras hos en människa, vad är då värt att respektera?”

”Ge mitt folk levebröd”

Sällskapet satsar på utbildning, kristen fostran och hälsovård i kontakterna med Peshawars stift. Kristna inrättningar är sjukhusen i Tank och Bannu samt många skolor och kliniker. I Lahore utbildar Dar ul Hikmat lärare för kyrkornas skolor.

Biskop Mano Rumalshah sammanfattar det största problemet såhär: ”Give my people livelihood” – ge mitt folk levebröd. De fattiga skoleleverna i gränsprovinsen längtar intensivt efter finländska faddrar. Finska Missionssällskapets fadderprogram ser till att hjälpen når fram.

Kristen fostran skapar självkänsla

Både ekonomisk-sociala och religiösa faktorer har försvårat skolgången för kristna barn. Barnens dåliga självkänsla ödelägger ofta redan i ett tidigt skede möjligheterna till framgång.

Kyrkans skolarbete är ett levande exempel på hur minoritetens rätt till sin egen religion och utbildningsmöjligheter har burit människor mot ett värde i samhället. De tidigare missionsskolorna lyder nu under kyrkans förvaltning. Tillsammans med Peshawars stift har byggts skolor som sporrat föräldrarna att låta sina barn utbilda sig.

För religionsundervisningen har skapats studiematerial som utgår från den lokala kulturen. Samma material har också använts på olika håll i Pakistan även i andra kyrkosamfund.

Vad vill Gud oss?

Biskop emeritus Mano Rumalshah anser att kyrkan fortfarande kan arbeta i Pakistan. Han säger: ”Vi är en del av det här landet och folket. Vårt samarbete med Finska Missionssällskapet är vad Gud vill av oss här.”

Om sjukhusen, skolorna och klinikerna stängs, finns det inte just någon plats där kristna kan umgås med majoritetsbefolkningen.

”Jag tror att vi kan föra in hopp och försoning i en söndrad värld genom diakoniarbete, hälsovård, utvecklingsarbete och utbildning – bland människor som föraktar oss och som kanske betraktar oss som sina fiender. Jag hoppas att sällskapet är med oss i arbetet när vi fortsätter denna vår livsresa”.

Men vem var det som sade: ”Ni hör till vårt folk?”

Nordvästra gränsprovinsen för lutheraner

Då sällskapet i samband med sitt 100-årsjubileum 1959 fattade beslut om att inleda arbete bland muslimerna i Pakistan, visste man inte mycket mera än namnet på landet. Folkskollärare Paavo Norkko reste som seminarieelev runt i de muslimska länderna och kan betraktas som fader för det finländska arbetet bland muslimer.

I Pakistan inleddes sällskapets arbete 1960 i anslutning till den lutherska kyrkan. Nu bedrivs samarbetet med Pakistans kyrka. Den är en förenad kyrka som grundades 1970 av anglikaner, metodister, lutheraner och skotska presbyterianer. Sällskapets samarbetspartner är Peshawars stift i Nordvästra gränsprovinsen.

De kristna i det islamska Pakistan tror att redan aposteln Tomas förde med sig kristendomen till den indiska halvön. Romerskkatolska missionärer kom till landet på 1500-talet och protestanterna, nordamerikanska presbyterianer, 350 år senare.

Missionsorganisationerna delade upp Indien mellan sig för att undvika överlappande arbete. Lutheranerna fick den brittiska Nordvästra gränsprovinsen i Indien som sedan Pakistan fötts 1947 blev Nordvästra gränsprovinsen i Pakistan.

Patanstammarna i området lät sig inte kuvas av vare sig den engelska kolonialarmén eller Afghanistan. Stammarna i gränstrakten fick självstyrelse som de fortfarande håller fast vid.

Jouko Marttinen/Joanna Lindén