Barnens rättigheter, speciellt hörselskadade barns rättigheter, är inte självklara i Tanzania. Men de energiska och intelligenta skoleleverna Niwaely, Upendo, Afatah och Shanweely kämpar för sin rätt till jämlikhet i samhället.
”Lärarna i vår skola är jätte uppmuntrande”, säger Niwaely, 19. ”Eleverna hjälper varandra och är artiga och hänsynsfulla. Utanför skolan, i samhället, är situationen en helt annan. Folk pekar på dig och säger: ’Titta, titta, en döv!’ Man blir så sårad.”
Den evangelisk-lutherska skolan i Tanzania grundade en skola för hörselskadade i Mwanga i norra Tanzania år 1981. Skolan fylldes snabbt av elever då man informerade om den i kyrkor och moskéer. Hälften av befolkningen på området är kristna, hälften muslimer. Finska Missionssällskapet har stött skolans verksamhet från första början.
Tysta lektioner för 100 barn
Skolgården är som en trädgård. I de prydliga byggnaderna råder en förbryllande tystnad, då ett hundratal elever studerar koncentrerat.
”Eleverna kommer hit i sjuårsåldern. Var och en får en ’stödsyster’ eller ’stödbror’, som hjälper den lilla nya eleven att anpassa sig. Var enda elev har klarat sjunde klassens slutexamen”, säger rektorn, pastor Longio stolt. ”Våra elever läser flytande, då de har gått ut skolan.”
Till den krassa världen
”Men vänta bara, då vi fortsätter i gymnasiet för hörande elever”, säger 18-åringen Shanweely. Pojkens ögon blixtrar av ilska. ”Läraren kan stå och undervisa med ryggen åt! Är det den hörselskadade elevens fel, om han eller hon inte lär sig?”
”I vår familj har vi åtta pojkar. Jag hörde då jag var barn, men sedan fick jag hjärnhinneinflammation och förlorade hörseln.”
”Jag använder inte teckenspråk med någon i familjen, så kommunikationen handlar om vardagliga saker”, säger Afatah, 17. ”Jag hade nog en hörapparat, men den försvann. Då jag går ut i byn skriker mänskor oförskämdheter efter mig. man kan få en sten i nacken. Men ibland kan det hända att någon blir intresserad då de hör att jag går i skola.”
”Jag använder teckenspråk med mamma”, säger Upendo, 16. ”Om pappa försöker förklara någonting och jag inte förstår, så tar han ett ris och slår. Jag känner en liten pojke som pappan gömmer hemma. Han skäms för sitt handikappade barn.”
Att stå på sig
”Folk låter nog oss hörselskadade passa upp sig”, konstaterar Niwaely. ”Gå dit…, hämta hit….”
”Och i kyrkan”, skrattar Shangweely. ”Låt oss be, säger prästen. Nån knuffar dig vid sidan och väser: ’Sätt fast ögonen.’ Där ber vi sedan fromt allesammans. När alla andra har slutat, blir jag bara kvar där på knä med ögonen slutna, för ingen kom i håg att säga att bönen slutade redan. Pinsamt!”
”Efter den här terminen skall vi ha en fest. Jag vill börja med något som har med handel att göra eller så skall jag ta hand om hörselskadade barn”, säger Niwaeli.
”Jag vill bli skolans rektor” konstaterar Shangweely betstämt.
”En dag skall jag bli någon som är viktig. Det kommer att vara min hämnd åt alla plågoandar som alltid lämnade mig utanför. Och då säger jag:’ Se, Upendo är här!”
Ann-Christine Marttinen intervjuade eleverna i skolan för hörselskadade i Mwanga våren 2007
